Anna Geniushene blev förra året silvermedaljör i den anrika Van Cliburn International Piano Competition och nu gästar hon Sverige för första gången. Här kan du läsa mer om verken i hennes konsertprogram.
I konsertens första del får vi höra hur fyra olika kompositörer förhållit sig till den stora utmaning och viktiga milstolpe som det innebär att ge ut sitt första opus.
Efter paus blir det pianistiskt fyrverkeri och finess i två sonater av Sergej Prokofiev. Bland konsertens mer sällan spelade repertoar finner vi ett stycke av den nu 85-årige ukrainske pianisten och kompositören Valentin Silvestrov och en vaggsång av polskfödde Mieczyslaw Weinberg.
Clementi: Sonat opus 1 nr 1 i Ess-dur
Muzio Clementi föddes i Rom 1752. Vid 13 års ålder hade han blivit tillräckligt skicklig som musiker för att bli anställd som organist vid San Lorenzo-kyrkan i Damaso. Där fångade han uppmärksamheten hos en engelsk besökare, Peter Beckford, som blev så slagen av Clementis talang att han förhandlade med den unga musikerns far om att få ta honom tillbaka till England. Deras avtal gällde i sju år, under vilka Clementi kunde förbättra sina pianistiska färdigheter men även komponera två cykler av sonater, som publicerades med stor framgång. När kontraktet med Beckford upphörde 1774, flyttade Clementi till London, där hans karriär tog fart på riktigt, och hans berömmelse spred sig gradvis över hela Europa.
Clementis Opus 1, en uppsättning om sex Sonater, publicerades i London 1771 och tillägnades Peter Beckford. De är alla enkla, lekfulla och bekymmerslösa till sin karaktär och speglar den samtida stilen som inte minst var känd genom Haydns sonater.
Tjaikovskij: Två stycken, opus 1, “Impromptu” och “Scherzo a La Russe”
I sitt “Scherzo a la russe” från 1867 använde Tjajkovskij en folkmelodi som han själv hade snappat upp när han var på semester på ett ukrainskt gods. Stycket uruppfördes av Nikolaj Rubinstein, Tjajkovskijs mentor och vän, varefter kompositören beslutade att den var tillräckligt bra för att publiceras som sitt “Opus 1”.
Impromptu i e moll, Opus 1 nr 2 (1864) parades ihop med Scherzot av en “olycklig” slump. Förlaget Jurgenson upptäckte det i Tjajkovskijs manuskript noterat bredvid Scherzot och tyckte det var lika bra att ge ut båda styckena tillsammans. Tjajkovskij upptäckte tilltaget för sent, och var inte särskilt nöjd eftersom han ansåg att Impromptut var ett studentverk som inte skulle publiceras.
Weinberg: Wiegenlied opus 1
Mieczysław Weinberg föddes 1919 i en judisk familj i Warszawa. Hans far var välkänd dirigent och kompositör av jiddisch-teater där den blivande kompositören fick medverka som pianist redan vid 10 års ålder och senare även som musikalisk ledare för flera föreställningar. Weinberg kom in på Warszawas musikkonservatorium vid tolv års ålder. Stycket Wiegenlied (1935) var ett av få verk som han komponerade i Polen innan han flydde till Sovjetunionen vid andra världskrigets utbrott.
Chopin: Rondo opus 1
Ungefär ett sekel tidigare, i auditoriet på Weinbergs skola, konservatoriet i Warszawa, uruppförde Frédéric Chopin sitt Opus 1 vid en konsert den 10 juni 1825.
Famförandet fick en recension i Allgemeine Musikalische Zeitung (troligen skriven av Chopins lärare Józef Elsner) som prisade dess “rikedom av musikaliska idéer”. Robert Schumann skrev långt senare i ett brev från 1832 till sin lärare Friedrich Wieck om Rondot: “Chopins första verk (jag tror bestämt att det är hans tionde) ligger i mina händer: en kvinna skulle säga att det är väldigt vackert, mycket pikant, nästan “Moscheleskt”. Jag tror att du kommer att kunna få Clara att öva in det, för det finns mycket spiritualitet i det men få svårigheter. Men jag vågar ödmjukt hävda att det mellan denna komposition och hans Opus 2 har passerat två år och tjugo verk.”
Prokofiev: Sonat nr 5 opus 135
Sergej Prokofievs femte pianosonat Opus 135 komponerades 1923 under en vistelse i Ettal i de bayerska alperna, och framfördes för första gången i Paris i mars 1924. Sonaten tillägnades musikforskaren Pyotr Suvchinsky, en förkämpe för samtida musik och en inspiration för Prokofjev, Stravinsky, och senare även Boulez. Den lugna neoklassiska stilen i detta verk särskiljer den från alla hans andra sonater. Med sina tre relativt småskaliga satser liknar det mer en sonatin. Verket fick ett ljummet mottagande så Prokofiev bestämde sig för att revidera det, vilket han gjorde under 1952-3 strax före sin död, och det blev då ett av de stilmässigt mest konsekventa bland hans senare verk.
Silvestrov: Ur Bagateller
Valentin Silvestrov föddes 1937 i Kiev, Ukraina. Hans komponerande har genomgått en utveckling från självsäkert avantgarde – vilket framkallade den sovjetiska regimens vrede – till en fredlig, intim, melodisk och tonal stil. Sedan 2001 har han komponerat en mängd korta stycken som bildar ett “bagatell-epos”, som idag består av mer än 300 opus. Den korta formen gör det möjligt att fånga ‘ögonblicket’ eller ett ‘moment musical’ i sin renaste form och stanna upp i nuet och betrakta dess skönhet (Verweile doch! Du bist so schön!… i Goethes Faust). Sålunda blir de oskyldiga miniatyrerna – som Silvestrov halvt på skämt sa – ”sublima bagateller där det inte finns något annat än … musik.”
Prokofiev: Sonat nr 4 opus 29
Prokofjevs fjärde sonat Opus 29, som består av omarbetat material hämtat ur en sonat och en symfoni från 1908, kom att bli det sista verket under Prokofjevs förrevolutionära period. Även om den inte hör till hans mest kända verk – pianister prioriterar ofta hans andra verk är på grund av sina virtuosa möjligheter – är den ändå en av de mest intressanta och överraskande av hans sonater. Den eventuella sammanblandning som skapas av att både den tredje och fjärde sonaten har titeln “D’après des vieux cahiers” motverkas av de enorma skillnaderna mellan de två verken. Den fjärde sonaten är ett fullskaligt verk i tre satser som tar lyssnaren genom ett extraordinärt spektrum av stämningar.