Alla inlägg av Piano Visions

Hör Ravels “Gaspard de la nuit” med Alessandra Ammara

– Lyssna… Lyssna… Det är jag, Ondine, sjöjungfrun som med vattendroppar lätt vidrör ditt fönster i vars rutor månen speglar sitt dystra sken; Och se – Där, på balkongen, den sidenklädda slottsfrun som stilla betraktar den sovande sjön i den stjärnbeströdda natten.

– Varje våg är en sjöjungfru simmande i strömmarna, varje ström en slingrande stig som leder fram mot mitt palats, mitt vattenslott, djupt där nere på havets botten där eldtriangeln, jorden och luften stråla samman.

– Lyssna… Lyssna… Det är min fader som piskar det oroligt skummande vattnet med en grönskande gren från alträdet och mina systrar som med armar av skum smeker de gräsbevuxna öarna, näckrosorna och svärdsliljorna eller retas med den skäggiga tårpilen som metar i vattnet.

Sålunda ljöd hennes nynnande sång… och så bönföll hon mig att trä ringen över mitt finger för att bli hennes, Ondines, make och därefter, inne i hennes vattenpalats, bli utvald till härskare över alla sjöar.

Men då jag svarade henne att jag älskade en annan kvinna, en dödlig, mörknade hennes ansikte, ögonen fylldes av tårar och plötsligt utstötte hon ett vilt skratt och var försvunnen i det ljusa regnet som strilade längs mina blånande fönsterrutor.

Dikten ovan är ur Bertrands poem Gaspard de la nuit, här i översättning av pianisten Irène Mannheimer, vilken Ravel inspirerades av i sitt tresatsiga och extremt virtuosa pianoverk med samma namn. Hör den italienska pianisten Alessandra Ammara (se videon) spela detta och många andra spännande pianostycken i helgens två konserter:

Pianoafton med Alessandra Ammara

Lördag 17 november i Flen
Mer info & biljetter >>

Söndag 18 november på Konstakademien
Mer info & biljetter >>

Gaspard de la nuit har underrubriken “Tre poem efter Aloysius Bertrand”, och bygger på tre texter ur Bertrands samling med medeltidsinspirerade, ockulta sagor och dikter, som berättaren hävdar att han fått höra om natten av djävulen själv. Med Gaspard ville Ravel enligt egen utsago flytta gränserna för den moderna pianotekniken och skapa något som var “svårare än Balakirevs Islamey.”
Vart och ett av Ravels stycken har en av Bertrands dikter som ett förord. Det första, Ondine, porträtterar en vattennymf som sjunger för att förföra en dödlig och få honom att besöka hennes rike djupt nere i sjön. Le Gibet frammanar “klockan som ljuder från fjärran stadsmurar under horisonten, och en död kropp som hänger från galgen, rödfärgad av solnedgången”. Ravel illustrerar den entoniga klockan genom att låta en B-oktav ljuda genom hela stycket.
Scarbo tecknar bilden av en spöklik dvärg som hemsöker berättaren som en nattmara. Scarbos skratt hörs i ett mörkt hörn; hans naglar skrapar mot väggen; han ramlar ner från taket och rullar runt på golvet. Ju längre natten går, desto större blir han, tills han är som ett “gotiskt kyrktorn, mellan mig och månen” — men så plötsligt försvinner han spårlöst i mörkret.