Roland Pöntinen bjuder på en jubileumskonsert med några av pianorepertoarens guldkorn. Beethovens meditativa men också energiska Sonat opus 101 leder över till Brahms poesi i tonsättarens sista kompositioner för solopiano. Frédéric Chopins mästerliga miniatyrer i form av mazurkor blir upptakten till konsertens höjdpunkt med Chopins sista pianosonat. Här kan du läsa vad Roland Pöntinen själv skriver om verken i sitt konsertprogram.
Lördag 29/4 16.00 & 19:30: Pianoafton (Konstakademien)
L. van Beethoven: Sonat i A-dur op. 101
Wagner beundrade första satsens melodi utan början, utan slut.
Mendelssohn lånade en bit av samma melodi i en av sina egna sonater.
Andra satsens marschrytmer gav ekon i Schumanns musik.
Beethovens tjugoåttonde pianosonat var inte bara ett av de verk som inledde det man brukar kalla den tredje sena stilen. Den betydde också mycket för romantikens tonsättare.
”…mit innigster Empfindung”-med innerligaste känsla, en av föredragsbeteckningarna (Beethoven var noga med att de skulle vara på tyska) sätter tonen och öppnar ett fönster mot en ny tid.
Musiken börjar just så – innerligt, drömmande.
Senare följer de för Beethoven så typiska kontrasterna: dynamiska kast, envist upprepade rytmer och kontrapunkt på hög nivå i form av sträng kanon och en både snårig och lekfull fuga.
J. Brahms: Klavierstücke op.119
I ett brev till Clara Schumann skriver Brahms: ”Varje takt måste låta som ett ritardando, som om man vill suga melankoli ur varje ton…”
Det är det första Intermezzot ur pianostyckena op.119 det handlar om.
Att Brahms ovanligt nog utgjuter sig i detalj om sin musik är här inte förvånande. Han måste ha vetat att han med detta stycke skapat något alldeles särskilt. Här finns en förtätning och intensitet som drar en rät linje till Schönberg och Webern.
Oroliga skuggor drar förbi i det andra Intermezzot, mellandelen är samma tema men förvandlat till en långsam ljuv vals. En mycket soligare, godmodig Brahms visar sig i det tredje i C-dur.
Den avslutande Rapsodin, kraftfull, eldfängd med något av en slavisk ton börjar i dur och slutar glansfullt, men i moll.
Pianostyckena op.119 blev Brahms sista verk för solopiano.
F. Chopin: Tre Mazurkor op.59
Chopins första komposition var en polonäs, hans sista en mazurka. Båda dansformerna blev ett uttryck för kärleken till hemlandet Polen.
Mazurkorna, inget man kan dansa till hade Chopin påpekat redan om de första publicerade op.6, blev kanske Chopins mest personliga skapelser. Från att från början ha varit en provkarta över olika mazurkatyper, med betoning än på trean, än på tvåan eller ettan i takten, blev de närmare 60 mazurkorna alltmer sofistikerade form- och harmoniexperiment.
De tre mazurkorna op.59 markerar en höjdpunkt i denna utveckling, från kalejdoskopiskt undanglidande harmonier i den första, utsökt raffinemang i mittenstycket till frenesi och en emotionellt laddad coda i den avslutande mazurkan.
F. Chopin: Sonat nr 3 h-moll op.58
En höjdpunkt av annat slag men skriven under samma tid som de tre mazurkorna är den tredje pianosonaten i h-moll.
Första satsen – stolt, majestätisk, romantisk, ett myller av berusande idéer, nästan mer än sonatformen tål, men Chopin lyckas på ett mirakulöst sätt smälta samman detta ymnighetshorn till en helhet.
Scherzot ilar förbi, kvicksilversnabbt. Triodelen i mitten är ljuv och gåtfull, bland det vackraste han skrivit.
Sonatens hjärta är det långspunna Largot – högstämt poetiskt, likt en av de stora nocturnerna.
Finalen stormar fram, jublande, lekfullt men i huvudtemat finns också stolthet och patos.
Mot slutet plockar Chopin fram ytterligare ett ess ur rockärmen – en virtuos och medryckande coda.
Text: Roland Pöntinen