Konserten kan ses live och i efterhand på denna sida.
Program:
Schubert: Sonat i a-moll D. 845
Moderato
Andante poco mosso
Scherzo. Allegro vivace – Trio. Un poco più lento
Rondo. Allegro vivace
Paus
Ravel: Sonatin
Modéré
Mouvement de menuet
Animé
Liszt: Les jeux d’eaux a la villa d’Este
Ravel: Jeux d’eau
Ravel: Valses Nobles et Sentimentales
I. Modéré – très franc
II. Assez lent – avec une expression intense
III. Modéré
IV. Assez animé
V. Presque lent – dans un sentiment intime
VI. Vif
VII. Moins vif
VIII. Épilogue: lent
Liszt: Ungersk Rapsodi nr. 13 i a-moll
Om programmet:
Franz Schubert komponerade sin Sonat i a-moll D. 845 i maj 1825 och den är ett av hans få pianoverk som publicerades under hans livstid. De fyra satserna är alla mycket uttrycksfulla, men var och en på sitt sätt: Första satsen i balladstil följt av en sångbar andrasats, böljande rastlöshet i tredje satsen och eruptiv passion i det energiska rondot som avslutar sonaten. Tillsammans utgör de dock ett omfattande enhetligt verk. Sonaten publicerades 1826 som Opus 42, med en dedikation till Beethovens elev och beskyddare, ärkehertig Rudolf av Österrike.
Maurice Ravel komponerade första satsen av sin Sonatin som bidrag till en tävling utlyst av tidskriften Weekly Critical Review. Ravel var ensam om att skicka in något bidrag, men något pris blev det ändå inte tal om, eftersom satsen var något längre än de 75 takter som reglerna stipulerade. Ett par år senare, när Ravel lade till två satser, fick han desto mer lön för mödan. Sonatinen blev mycket väl mottagen och bidrog till att Ravel blev erbjuden ett kontrakt med fast årslön av utgivaren Durand. Verket är en hyllning till den klassiska epokens elegans och struktur. Den fallande rena kvarten som inleder första satsen återkommer genom hela verket, och inverteras i den sista satsen. Någon sonatin i bemärkelsen ‘enklare sonat’ är det sannerligen inte, då speciellt tredje satsen kräver en virtuositet som inte ens Ravel själv ansåg sig besitta.
Franz Liszt var en frekvent gäst hos den tillförordnade kardinalen i Villa d’Este, beläget i Tivoli nära Rom. Hans “Les jeux d’eaux à la villa d’Este” beskriver de glittrande fontänerna som var en av villans spektakulära attraktioner. I takt 144 i noterna lade Liszt också till ett citat från Bibeln om “livets vatten”, vilket sätter hela verket i ett religiöst sammanhang.
Maurice Ravel, som också inspirerades att skriva en komposition “Jeux d’eau” tack vare Liszt, gav däremot sitt verk en utpräglat sekulär ackompanjerande text. Originalmanuskriptet innehåller en rad från poeten Henri de Régnier: ”Flodguden skrattar åt vattnet som kittlar honom”.
Jeux d’eau är ett av Ravels ungdomsverk, komponerat medan tonsättaren fortfarande studerade vid Pariskonservatoriet. Ravel skulle dock komma att tillmäta det stor betydelse och skrev själv i La Revue Musicale, 1938: ”Jeux d’eau, komponerat 1901, är ursprunget till hela den pianistiska förnyelse man velat tillskriva mina verk”.
Både Jeux d’eau och Ravels välkända pianostycke ”Pavane för en död prinsessa” fick inofficiella uruppföranden hos Apacherna, en avant-gardegrupp som brukade mötas varje lördag hemma hos konstnären Paul Sordes. Poeten Léon Paul-Farges mindes tillfället då Ravel presenterade just dessa stycken: ”Det var då Ravel gav oss Jeux d’eau och Pavane pour une enfante défunte för första gången, verk som vi ansåg perfekta, distingerade, även humoristiska och som uppvisade en särskild grace, ögonblickligen igenkännbar som en doft eller ett eko”.
Ravels valssvit Valses nobles et sentimentales fick sitt namn som en hyllning till Schubert, efter hans två separata samlingar Valses nobles och Valses sentimentales. Den publicerades även den med ett citat av Henri
de Régnier: “…le laisir délicieux et toujours nouveau d’une occupation inutile…” (”..det delikata och för alltid nya nöjet i en meningslös sysselsättning…”) och består av en eklektisk blandning av impressionistiska och modernistiska stilfaktorer. Pianoversionen publicerades 1911 och följdes upp av en orkesterversion året efter.
När Franz Liszt besökte sitt hemland Ungern på 1840-talet sammanställde han en samling zigienska folkmelodier hämtade från både Magyar- och Romanytraditionen. I sina totalt 19 Ungerska Rapsodier för piano återspeglas ofta de temperamentsfulla ytterligheterna melankoli och lättsamhet genom dessa melodier. Rapsodierna kännetecknas av accentuerade rytmer och improvisationslika ornamentala passager. De har en tvådelad form som inleds med en långsam del följd av en snabb.
I Ungersk Rapsodi nr 13 i a-moll trotsar Liszt pianoklaviaturens begränsningar och fångar på ett imponerande sätt zigienarbandets alla klanglager: zigenarfiolens utsmyckningsstil, den låga klarinettens kontrastrikedom och ungerska cittran (cimbalom) i texturer som sprudlar av upprepade toner.
Om Imogen Cooper:
Imogen Cooper är världsberömd för sina lyriska och virtuosa tolkningar av klassisk och romantisk pianomusik, och hon har sedan länge en utbredd internationell karriär. De senaste konsertengagemangen inkluderar London Symphony Orchestra med Sir Simon Rattle, Cleveland Orchestra med Dame Jane Glover, Hallé Orchestra med Sir Mark Elder, BBC Scottish Symphony Orchestra med Ryan Wigglesworth.
Imogen Cooper har ett stort engagemang i musiklivet på många plan vilket märks i hennes grundande av “Imogen Cooper Music Trust”, en organisation för stöd till unga pianisters möjligheter att arbeta koncentrerat med musik och sitt pianospel tillsammans med Imogen och andra framstående pianister som lärare i en inspirerande miljö i Provence.
Imogen har även belönats med Queen’s Medal for Music, Royal Philharmonic Society Performers Award, Commander of the Order of the British Empire och hedersmedlemskap i Royal Academy of Music.
I september i år blev Imogen ordförande för juryn vid “Leeds International Piano Competition”, en av världens största pianotävlingar.