Måndag 18 januari
Kom gärna en stund innan konserten och förbered dig inför konsertupplevelsen i Konstakademiens trevliga miljö!
17.00: Konstakademiens café Lanthandels Espresso öppnar för konsertpubliken och erbjuder enkla men vällagade maträtter, dryck eller fika.
18.15-18.30: Konsertintroduktion i foajén
Erik Lanninger, pianist och lektor i instudering, berättar om ett av konsertprogrammets verk, Beethovens Sonat op 13, ”Pathétique”.
19.00-20.45: Pianoafton ”The Final Frontier”
Läs mer om konserten >>
Det är en hisnande tanke att föreställa sig hur det var att sitta i publiken när Prokofjevs åttonde sonat uruppfördes i Moskva 1944. Prokofjev var under ständig press från Stalin men just under det brinnande kriget fanns begränsade resurser avsatta till censur och Prokofjev kunde därför flytta fram sina konstnärliga gränser. Som jag ser det skildrar han såväl den enskilda människans som samhällets kollektiva sönderfall och hans suggestivt apokalyptiska visioner om den nya världen ger kalla kårar. Förmodligen ville Prokofjev förändra någonting med sin musik och jag tror att han lyckades: varje lyssnare som bevittnade uruppförandet måste ha upptäckt något nytt inom sig själv och därigenom påverkat samhällets medvetenhet om krigets konsekvenser.
Debussys musik är kanske inte komponerad ur ett lika dramatiskt socialt perspektiv, men måste å andra sidan ha upplevts som chockerande modern när den skrevs. Färgad av den tidens viktigaste upptäckter, kulturströmningar och ideologier var den ett barn av sin tid, något nytt och helt oväntat!
Jag kan tycka att just den där oberäkneligheten är något som gått förlorat i vår upparbetade konsertform. Vi har blivit otroligt bra på att förfina våra kollektiva tolkningar av redan skriven musik, men när jag tänker på hur Beethoven halvt om halvt improviserade fram exempelvis sina c-mollvariationer, där gränsen mellan den redan komponerade musiken och hans improvisationer var ständigt flytande är det lätt att se det som att den bokstavstro vi moderna musiker ägnar oss åt förlorat sina proportioner. Och om andra Beethovenverk har denna aspekt, kan den även ha funnits med när han skrev Pathétique?
De här principerna präglar även vår samtida musik. Såväl Andrea Tarrodis Crystallites som Ketil Hvoslefs Il Colino II är fantastiska stycken, några av de bästa nykomponerade jag spelat, men det är ju inte tal om modern musik utan om modern klassisk musik. Om man är på jakt efter en stor upplevelse är konstmusikvärlden rätt plats, om man önskar uppleva något riktigt oväntat får man söka sig till andra konstarter.
Själv tycker jag mycket om science-fiction, inte för att teknik och robotar är jättespännande utan för att bra sci-fi rör sig i det där otroligt fascinerande gränslandet mellan vad vi kan föreställa oss och vad vi kan åstadkomma. Star Trek sammanfattar det hela med frasen The Final Frontier – Den Sista Utposten eller Den Yttersta Gränsen. Två översättningar som minner mig om vad jag menar att konsten måste vara. Om vi vill att vårt samhälle ska fortsätta utvecklas måste konsten våga röra sig i ett område som är otryggt, vi måste flytta fram den yttersta gränsen och på så sätt göra vad som tidigare var den sista utposten till en säker hamn. Självklart ska vi inte bara spela ny musik, det är oumbärligt att vi lär av vår historia istället för att ständigt återuppfinna nya sanningar, men vi måste spela gammal musik på ett sätt som gör den meningsfull i dagens samhälle.
Det är i dessa banor jag tänkt när jag satt ihop programmet till konserten The Final Frontier. Istället för att se våra mest kända stycken som något ouppnåeligt, ett mästerverk där varje minsta lilla detalj är uttänkt med gudomlig precision, vill jag se dem som startskottet för en ny kreativ process. Vad händer om vi fortsätter arbetet där tonsättaren lade ned sin penna? Kan vi i Schumanns surrealistiska fantasier berätta en helt ny typ av historia? Det handlar trots allt om något som är skapat av en människa för andra människor och det enda kompositören kan skildra är sin sinnesstämning under skapandeprocessen, färgad av sin tids möjligheter och begränsningar.
På Konstakademin i Stockholm vill jag tillsammans med er lyssnare experimentera med hur modern teknik kan utveckla konstmusiken. Vi kommer utforska nya klangvärldar och förändra konsertsalen med alla tillgängliga medel; allt med den gemensamma nämnaren att pianot är färdmedlet som tar oss till den yttersta gränsen och tillåter oss att flytta fram den sista utposten. Välkommen!
-Peter Friis Johansson
“The Final Frontier”
Konstakademien:
Lördag 16/1 11.00: Pianomusik för unga (kort version) läs mer
Måndag 18/1 kl 19.00: Pianoafton
Flen:
Söndag 17/1 kl 16.00: Pianoafton