Kvällens program blir på många sätt en vandring i ljusets och mörkrets labyrinter.
Vi lever i en orolig tid där mörker mycket påtagligt försöker ta över vår värld och tvingar oss tvivla på egen kraft av mänsklighet, empati och kärlek.
Ljuset och mörkret som motpoler i Gubaidulinas Chaconne.
Ljuset och mörkret som i sin totala kontrast ändå finns sida vid sida och accepterar varandras existens i Bachs Italienska Konsert och Mozarts Adagio.
Efter paus får vi inblick i det ständigt växlande inre ljuset och mörkret hos två av alla tiders största romantiker och mest kreativa pianopoeter:
Robert och Clara Schumann
— Inese Klotina

Pianoafton med Inese Klotina – Om programmet

Även på 1700-talet tid kunde man ganska snabbt ta del av musik från olika delar av Europa, och Bachs musik är fylld av både italienska och franska influenser. Till exempel inspirerades han av Vivaldis innovativa konserter för soloinstrument och orkester. Bachs “Italienska konsert” kräver ingen orkester, men dock en tvåmanualig cembalo för att realisera de dynamiska effekter som Bach här för ovanlighetens skull är generös med att notera, och som förstås ska efterlikna kontrasterna mellan solo- och tuttipartier.

Tonsättaren, körledaren och musikproducenten Karl Nicklas Gustavssons (1972–2021) imponerande verkförteckning inkluderar symfonier, pianomusik, kammarmusik, körverk, musikdramatik och sånger, inte sällan tonsättningar av egna texter. Den vackra och meditativa Nocturnen ingår i en samling med titeln “Confessions”.

Sofia Gubaidulina har pekat ut Bach, Webern och Sjostakovitj som ledstjärnor för sin musikaliska utveckling. Hennes kompositioner genomsyras av religiös mystik och uppfördes knappt alls i Sovjetunionen sedan hon fått sin examen från Moskvakonservatoriet. Däremot fick hon ett internationellt genombrott på 80-talet efter att några av hennes verk hörts i Tyskland, England och USA. Chaconnen från 1962 visar Gubaidulinas intresse för tekniker och former från barocken. Stycket utgår från den traditionella chaconne-formen som utmärks av en ständigt upprepad harmonisk progression, och som Gubaidulina här fyller med sin mycket personliga avantgardistiska stil, som utnyttjar pianots klangmöjligheter till ett maximum.

Mozarts gåtfulla Adagio i h-moll skrevs 1788 under samma period som flera viktiga verk såsom de tre sista symfonierna, Kröningskonserten och ett antal pianotrior. Det är ett unikt verk, inte bara med tanke på tonarten, som Mozart bara använde vid ett annat tillfälle i ett instrumentalt verk (långsamma satsen i flöjtkvartetten K. 285). Det utmärks också till exempel av en för Mozart ovanlig fixering vid dim-ackord, vilket har en något förvillande effekt på lyssnaren, och mycket detaljerade dynamiska anvisningar.

Första satsen av Robert Schumanns Fantasi i C-dur komponerades 1836, och gavs titeln “Ruiner”. Senare kompletterade han verket med två ytterligare satser, för att bidra till insamlingen till Beethovenmonumentet i Bonn. Hans förläggare Kirstner tackade dock nej, och Fantasin publicerades inte förrän tre år senare. Ett dolt musikaliskt citat har anknytning både till Schumanns längtan efter Clara och till tonsättarens vilja att hedra Beethoven. I första satsens coda citerar Schumann Beethovens sångcykel An die ferne Geliebte. Texten lyder: “Mottag dessa sånger, som jag sjöng för dig…”

Liksom många av Clara Schumanns tidiga verk skrevs Romanserna op 11 på resande fot för egna konsertframträdanden, denna gång under en turné i Paris. De är tillägnade Robert och utgör en del av deras hemliga korrespondens – Clara skrev till Robert sommaren 1838: “Jag påbörjade en Romans till dig för länge sedan som sjunger kraftfullt i mig, men som jag inte förmår sätta på pränt.” Förmodligen syftar hon på den andra romansen, som Robert senare publicerade som en bilaga till hans Neue Zeitschrift für Musik 1839. Till Clara skrev han: “I din Romans hör jag igen att vi måste bli man och hustru. Du kompletterar mig som kompositör, liksom jag dig. Varje tanke du har kommer från min själ, precis som jag har dig att tacka för all min musik.”

Programkommentarer: David Wärn